På Nasjonalmuseet i Oslo har ordet "Woman" strukits över i utställningens titel. Det som återstår är Painter, och det är precis poängen: från 8 oktober 2026 till 7 februari 2027 visas 51 målningar av 19 konstnärer som arbetade i Nordeuropa och Italien mellan 1550 och 1650, och de presenteras som yrkesverksamma målare, inte som undantag. För den som funderar på en poster med djup, ljus och en berättelse bakom är utställningen en genväg in i ett kapitel av konsthistorien som länge hamnade i skymundan. Här är vad som visas, varför det spelar roll, och hur de här målarnas motiv kan få plats i ett hem.
Snabbfakta: Woman Painter visas på Nasjonalmuseet i Oslo 8 oktober 2026–7 februari 2027 och består av 51 målningar av 19 konstnärer, skapade 1550–1650. Utställningen är framtagen tillsammans med Galleria Borghese i Rom, dit den reser 15 mars–30 maj 2027. Lån kommer bland annat från Rijksmuseum, Uffizi och Nationalmuseum i Stockholm. Ett stilleben ur Nasjonalmuseets egen samling visas för första gången som ett verk av Clara Peeters.
Ett överstruket "Woman": utställningen som vill sluta tala om undantag
Titeln säger redan det mesta. Genom att stryka över ordet "Woman" vill Nasjonalmuseet visa att de här konstnärerna inte var kuriosa utan fullt ut delaktiga i det europeiska konstlivet. I utställningen möter vi bland andra Sofonisba Anguissola (cirka 1530–1625), Lavinia Fontana (1552–1614), Artemisia Gentileschi (1593 till omkring 1654), Clara Peeters (cirka 1585 till omkring 1655), Michaelina Wautier (1604–1689) och Judith Leyster (1600 eller 1610–1660). Det är sex namn med helt olika bakgrunder, men de delar en sak: de tog betalt, byggde ett rykte och fick uppdrag.
Utställningen har en särskild nordisk dimension. Museet uppmärksammar samtidigt den norska 1800-talsporträttmålaren Asta Nørregaard, och bland de internationella lånen finns verk från Nationalmuseum i Stockholm. Det innebär att den som reser till Oslo kan se svenska samlingar i ett nytt sammanhang. Den som inte reser kan ändå ta med sig tanken hem: en målning behöver inte vara signerad av en känd man för att vara värd att hänga upp.
Utställningen har dessutom en detektivhistoria inbyggd. Ett stilleben ur museets egen samling, Still Life with Small Game and Grapes on a Gilded Tazza från omkring 1620, visas nu för första gången som ett verk av Clara Peeters. Omattribueringen bygger på forskning av kuratorn Cynthia Osiecki. Ett enda penseldrag från ett namn till ett annat kan förändra hur ett konstverk läses, och hur mycket vi förstår av den som målade det.
Clara Peeters och kniven med namnet på: stillebenet som signatur
Om en konstnär i utställningen passar för tryckt konst i hemmet är det Clara Peeters. Hon fanns i Amsterdam 1611 och i Haag 1617 och räknas som en av de tidigaste målarna av stilleben med mat. Hennes första kända signerade och daterade målning är från 1607. Hon har signerat 31 verk, och ytterligare 76 tillskrivs henne med varierande säkerhet. I Pradomuseet finns en serie om fyra stora stilleben, tre av dem daterade 1611, som tillhörde den spanska kungafamiljen. Bland dem finns vad som kan vara det äldsta kända stillebenet med döda villebråd.
Det mest sällsynta greppet är dock hennes sätt att dölja sig själv i bilden. På flera av hennes målningar finns hennes namn ingraverat på skaftet till en dekorerad bröllopskniv av den typ som antwerpenska silversmeder gjorde omkring 1595–1600. I de blanka ytorna på bägare och förgyllda skålar syns dessutom ett litet porträtt av målaren själv, speglat i metallen. Det är en tradition som går tillbaka till nederländska mästare, men Peeters gjorde den till ett signum. Hon sa i praktiken: jag står här, mitt i bilden, mellan osten och vinbären.
"Clara Peeters signerade sina stilleben med en kniv och sitt eget ansikte i en silverbägare – ett av konsthistoriens tystaste sätt att säga att jag var här."
Marknaden har förstått det. Peeters auktionsrekord är en blomsterbild från 1612, Roses, Lilies, an Iris and Other Flowers in an Earthenware Vase, som såldes på Christie's i New York den 10 juni 2022 för 1,2 miljoner dollar i klubbat pris, eller 1,5 miljoner med avgifter. Enligt Artprice har hon haft 49 offentliga auktionsförsäljningar, den första 1987 och den senaste 2025. Det är siffror som visar att ett namn som en gång nästan försvann nu värderas som ett av barockens viktigaste. Mer om hennes liv och verk finns på Wikipedias sida om Clara Peeters.
Att Nationalmuseum i Stockholm är långivare gör att utställningen också säger något om svenska samlingar. Barockens kvinnliga målare har funnits i våra museer hela tiden, men ofta under andra namn eller utan namn alls. Omattribueringen av Peeters stilleben i Oslo är ett exempel på hur forskning kan flytta ett verk från anonymitet till en tydlig avsändare, och det är ett arbete som pågår på många håll i Europa just nu.
För den som samlar konst, eller bara vill hänga något som håller i många år, är det värt att notera vad som händer när en historia ändras. Bilder som tidigare ansågs vara av andra rangens konstnärer lyfts fram, utställs och blir åter eftertraktade, och intresset märks både hos museerna och hos dem som inreder. Det är en bra anledning att välja motiv med omsorg i stället för att följa enbart tillfälliga trender.
Artemisia, Sofonisba och Judith: tre sätt att ta plats på 1600-talet
Artemisia Gentileschi målade Susanna och de gamla männen år 1610, vid 17 års ålder, och det är hennes tidigaste bevarade verk. Hennes Judith dräper Holofernes finns i flera versioner, den första från 1612–1613 på Capodimonte i Neapel och den andra, målad mellan 1614 och 1620, i Uffizierna i Florens. Hon var den första kvinnan som blev medlem i konstakademien Accademia delle Arti del Disegno i Florens. Hennes motiv är dramatiska, kroppsliga och direkta, och de har fått nytt liv i modern feminism, men de är också mästerliga lektioner i ljusföring.
Sofonisba Anguissola, den äldsta i sällskapet, fick en ställning som gör henne unik i sin tid. Hennes porträtt av familj och hov skildrar människor mitt i vardagen: ett skratt, en lekande syskonskara, en blick som möter åskådaren. Judith Leyster, verksam i Haarlem, är känd för sina muntra sällskapsbilder, där musikanter och dryckesbröder verkar ha stannat mitt i en mening. Du kan följa den holländska skolan vidare i vår guide till Hals och Rembrandt i Haarlem, där Leysters samtida står i centrum.
Gemensamt för dem alla är att de arbetade i en värld som inte var byggd för dem, och att verken ändå har överlevt. Det är en stark grund för en poster: bilden bär på berättelsen om hur den kom till, och den berättelsen följer med in i rummet.
Från Peeters bankettbord till din matplats: stilleben som poster
Stilleben är en av få genrer som fungerar nästan överallt i ett hem. Det beror på att motiven är vardagliga: frukt, fisk, ost, bröd, blommor, glas. I ett kök eller vid ett matbord blir en tavla med dukad mat en naturlig fortsättning på det som händer i rummet. Peeters speciella tonfall, med mörk bakgrund och starkt ljus på metall och frukt, gör att bilderna också fungerar i rum som annars saknar dagsljus.
Vi har skrivit om hur stilleben kan arbeta med färg och ljus i guiden om Zurbaráns citroner på Louvren, och mycket av det gäller även här. En mörk bakgrund med ett skarpt upplyst motiv tar sig bäst med en tunn träram eller svart ram, och gärna ett diskret passepartout som lyfter bildens ljusa partier. Samtidens blomsterstilleben, med rosor och liljor i en kruka, hittar du bland våra posters med blommotiv.
Tips: Hänga ett stilleben i matplatsen? Placera bilden så att mitten hamnar cirka 145 centimeter över golvet, men sänk den en aning om ni oftast sitter ner vid middagen. Ljuset från en lampa över bordet gör att de mörka partierna i barockmålningen glöder.
Konkreta val: motiv, format och rum för barockens kvinnor
Den som vill ta med sig något av utställningen hem kan börja med att fundera på vilket rum som behöver en berättelse. Köket och matplatsen är de givna platserna för stilleben, och här hittar du fler idéer bland våra kökstavlor och bland citrus- och fruktposters. Frukt i starkt ljus mot mörk botten är precis den typ av motiv som Peeters, Zurbarán och deras efterföljare gjorde till egen genre.
Porträtt kräver lite mer eftertanke. Ett porträtt av en kvinna från 1500- eller 1600-talet har en annan närvaro än ett stilleben, eftersom blicken möter betraktaren. I ett vardagsrum eller en hall fungerar det bäst när porträttet hänger på ögonhöjd och får en egen vägg, eller som en del av en tavelvägg där flera bilder samtalar med varandra. Om du vill kombinera äldre motiv med nyare kan du bläddra bland konstverk av kända konstnärer och hitta bilder som delar en gemensam palett, till exempel varma jordfärger och djupt grönt.
Beträffande format är 50x70 centimeter ett tryggt val för stilleben och porträtt, medan 30x40 passar en tavelvägg där flera motiv ska samsas. Ett stort 70x100 kan göra ett stilleben nästan fysiskt: frukten får verklig storlek och rummet förvandlas till ett bankettbord. Tänk på att barockens mörka bakgrunder förlorar mycket om rummet har kraftig motbelysning. Hänga bilden där dagsljuset faller snett in över den, så att ytan inte reflekterar.
Ytterligare en inspirationskälla är vår guide till Eva Gonzalès på Petit Palais, där en annan bortglömd målare återupptäcks. De båda utställningarna delar tanken att konsthistoriens glömda kvinnor förtjänar plats på väggarna, inte bara i fotnoterna. Om du vill följa Peeters pris och auktionshistorik kan du läsa hela Artprices artikel om utställningen.
Vanliga frågor om Woman Painter och barockens kvinnliga målare
Utställningen i Oslo påminner om att konsthistorien alltid har haft fler målare än vad lärobökerna nämner. Utforska konstverk av kända konstnärer, posters till matsalen och fruktmotiv för att hitta en bild som bär på en riktig berättelse, och låt den få plats där ni samlas varje dag.