En bild kan få dig att skratta utan att innehålla ett enda ord. Det låter självklart tills man frågar hur det går till, och då visar det sig att skämtet i en bild är en liten hjärnkemisk olycka: något ser ut att passa ihop, så gör det plötsligt inte det, och hjärnan måste snabbt avgöra om det är farligt eller roligt. Därför är en humoristisk poster en av de mest krävande bilderna att hänga på en vägg. Den måste hålla sig precis på rätt sida om gränsen, dag efter dag. I den här artikeln går vi igenom vad humorforskningen faktiskt har visat om bilder, från Paolo Bonaiutos modell till en hjärnstudie med trettio deltagare och karikatyrer, och översätter det till praktiska val för dig som vill ha en poster som får gäster att le.
Snabbfakta: Paolo Bonaiuto publicerade sin modell för humoristisk upplevelse 2006 i tidskriften Empirical Studies of the Arts (årgång 24, sidorna 3–41). En EEG-studie från 2017 i Social Cognitive and Affective Neuroscience mätte hjärnaktivitet hos 30 deltagare med 64 elektroder medan de tittade på karikatyrer. Konstforskaren Philip Welding vid Leeds Arts University publicerade den 26 februari 2024 en essä om humor, risktagande och stillbilder i tidskriften Societies.
Bonaiutos modell: varför ett bildskämt kräver både konflikt och avstånd
Den italienske psykologen Paolo Bonaiuto ägnade en lång artikel åt frågan som de flesta konsthistoriker lämnar därhän: vad är det som händer i betraktaren när en bild är rolig? Hans svar, som han lade fram 2006, är att humor aldrig uppstår av ett enda ingrepp. Först måste bilden vara läsbar, så att betraktaren kan fylla i det som saknas med hjälp av sin egen erfarenhet. Sedan måste det finnas en motsägelse, ett förväntat mönster som bryts eller en konflikt mellan två saker som inte hör ihop. Och till sist måste betraktaren kunna hålla konflikten på avstånd. Bonaiuto beskriver det som en dragkamp mellan att dras till konflikten och att vilja skydda sig från den. Skrattet kommer först när skyddet vinner.
Det viktiga för den som ska välja väggkonst är hans iakttagelse om form och färg. Enligt sammanfattningen av artikeln hjälper rundade, stiliserade former, i stället för kantiga och detaljrika, betraktaren att inte drunkna i konflikten. Samma sak gäller lekfulla, lugnande färger i stället för larmande och allvarliga. Med andra ord: samma motsägelse kan vara rolig eller obehaglig beroende på hur bilden är ritad. En elefant som står på tå på en tråd är roligare i mjuka konturer och varma toner än i skarp realism och mörkt ljus.
Bonaiuto drar också en slutsats om konstnärerna själva. Humor är vanligt i konsten, skriver han, delvis eftersom konstnärer och deras publik tenderar att tåla konflikt och inkongruens bättre än andra. Han tar exempel från Leonardo, Michelangelo, Picasso och Magritte, och menar att de ofta använde villkoren för humor intuitivt snarare än medvetet. Observera att vi här bygger på artikelns sammanfattning. Själva helartikeln ligger bakom betalvägg, så detaljerna i hans experiment återger vi inte.
"Samma motsägelse kan vara rolig eller obehaglig – skillnaden ligger i hur mjuk bilden är ritad."
Trettio hjärnor och en karikatyr: vad EEG-studien från 2017 faktiskt mätte
Om Bonaiutos modell är teorin är hjärnstudien från 2017 mätningen. Forskarna lät 30 deltagare titta på karikatyrer av kända personer samtidigt som aktiviteten registrerades med 64 elektroder på skalpen. Karikatyrerna varierade på två sätt. Dels hur kraftigt ansiktet var förvrängt, dels om de känslomässiga dragen var negativa eller positiva. Den stora frågan var när i tid och var i hjärnan skrattet byggs upp.
Resultaten är mer uppfriskande än man kan vänta sig av ett labb. Starkare förvrängning gav starkare humorreaktion. Negativa drag gav starkare reaktion än positiva. Skillnaderna syntes i flera av de så kallade ERP-komponenterna, bland annat N170, N270, N400 och senare vågor, framför allt över högra pannloben. I frekvensanalysen skilde sig theta-aktiviteten åt i bland annat främre och bakre cingulum, medan alfa och beta skilde sig i motoriska områden. Forskarna kopplar dessa områden till känslobearbetning, minnesåterkallning och den sorts bearbetning som följer med skratt och förnöjsamhet.
Vad betyder det för en vägg i ett vardagsrum? Två saker. För det första bekräftar studien att överdrift är humorns bränsle: ju längre bilden går från det förväntade, desto starkare reaktion, så länge betraktaren fortfarande känner igen vad den ser. För det andra visar den att humor inte är en enkel känsla utan en kedja av steg som involverar minne och känsla. Det förklarar varför en bild som fungerar för dig kan falla platt för din granne. Karikatyrerna i studien var av kända personer, vilket förutsätter att man redan känner igen ansiktena. Humor i bild vilar alltid på delad förkunskap.
Duchamps mustasch och Magrittes pipa: skämtet som konsthistorien tog på allvar
Konsthistorien har alltid haft ett ambivalent förhållande till skämt. Samtidigt är några av 1900-talets mest inflytelserika verk i grunden roliga. Marcel Duchamp ritade 1919 en mustasch och ett kavajskägg på en reproduktion av Mona Lisa och gav den titeln L.H.O.O.Q., en ordlek som uttalad på franska blir en oanständig mening. René Magritte målade 1929 en pipa och skrev under den att det inte är en pipa. Båda arbetar med exakt det Bonaiuto beskriver: en motsägelse som är tillräckligt tydlig för att alla ska se den, och tillräckligt lekfull för att ingen ska känna sig hotad.
Duchamp återkommer dessutom i Philip Weldings essä från 2024. Welding tar upp hans verk Tre standardstopp från 1913–1914, där trådar föll från en meters höjd och fick forma sina egna mått, som ett exempel på att slump och misslyckande kan bli konst. Han nämner även Fischli och Weiss serie Equilibres från 1984–1987, där vardagsföremål balanserar på varandra i omöjliga högar fotograferade just innan de rasar. Duchamp och Fischli/Weiss delar en sak: de låter skämtet bero på det som nästan går fel.
Tips: Testa en humoristisk bild genom att fråga dig själv om skämtet fortfarande fungerar när du redan vet poängen. Bilder som bygger på en enda poäng blir trötta efter veckor. Bilder där skämtet ligger i formen, i färgen eller i en liten detalj som man hittar först efter månader håller längre.
Stillbilden fryser ögonblicket före olyckan: Weldings tes om fotografi och skratt
Philip Welding argumenterar i sin essä från 2024 för att just stillbilden är ett särskilt bra format för humor. Hans resonemang bygger på semiotikern Roland Barthes: ett fotografi fryser ett ögonblick och gör det tvetydigt, eftersom vi inte vet vad som hände strax före eller efter. Den tvetydigheten inbjuder betraktaren att själv fylla i fortsättningen, och i det utrymmet föds skämtet. Weldings poäng är att betraktaren pendlar mellan att kroppsligt förstå faran och att veta att bilden är en iscensättning. Det är samma balans mellan närhet och avstånd som Bonaiuto beskriver.
Welding stöder sig på siffror från nätet för att visa hur utbrett fenomenet är. En sökning på #epicfail på Instagram gav den 7 januari 2023 hela 1 409 488 träffar. Kanalen FailArmy på YouTube hade i juli 2023 16,6 miljoner prenumeranter, och en enda sammanställning av kontorsmisslyckanden hade 4,5 miljoner visningar. Han nämner också Marina Abramović och Ulays Rest Energy från 1980, en framträdande där en spänd pilbåge riktas mot Abramovićs hjärta i 4 minuter och 7 sekunder, och Erwin Wurms ettminutsskulpturer. Där är skämtet nära att kantra och bli allvar.
En viktig reservation: Weldings text är en praktikbaserad och kvalitativ essä. Den innehåller inga publikstudier eller experiment, och hans tolkningar av hur betraktare reagerar är hans egna. Det gör den intressant som idéresonemang men inte som bevis. Behandla den som en vass tankeram, inte som en mätning.
Så hänger du ett skämt: runda former, varma färger och ett avstånd som håller
Översätter vi forskningen till vägg blir råden förvånansvärt konkreta. Bonaiutos observation om rundade former och lekfulla färger pekar mot illustrerade motiv med mjuka konturer, till exempel djur med mänskliga drag, överdrivna proportioner eller föremål som beter sig oväntat. Den 2017 uppmätta effekten av överdrift pekar åt samma håll: gå gärna lite för långt, men inte så långt att motivet blir oigenkännligt. Och Weldings idé om det frysta ögonblicket betyder att bilder där något är på väg att hända ofta är roligare än bilder där det redan har hänt.
Placeringen spelar roll eftersom humor är social. I hallen ser människor en bild i förbifarten, ofta stående, ofta med en främling bredvid sig, och där fungerar ett skämt som landar på en sekund. Vid matbordet eller i köket sitter man kvar länge och kan uppskatta en bild med fler lager. I sovrummet kan skämtet bli lite för högljutt, och där fungerar lugnare, fåordig humor bättre. Läs gärna mer om hur placeringen påverkar upplevelsen i vår guide till kontexteffekten och varför en poster ser annorlunda ut hemma, och om hur namnet på en bild styr det vi ser i forskningen om titelns effekt.
Format följer samma logik som vid andra motiv. En liten poster i 21x30 eller 30x40 passar där skämtet ska upptäckas på nära håll, till exempel i en trappa eller över en byrå. En stor poster i 50x70 eller 70x100 passar där poängen ska synas från andra sidan rummet. Välj en enkel ram i trä eller svart metall, eftersom en dekorerad ram lägger ytterligare ett lager som konkurrerar med skämtet. Vill du ha illustrationen att kännas lekfull men ändå vuxen kan du titta på hur konstnären Charlie Mackesys skisser fungerar som väggkonst i vår artikel om hans utställning på Dulwich.
Bland Bozettos utbud finns humoristiska posters med allt från torr ordlek till tecknade figurer, och illustrationsposters där mjuka former och varma färger gör att motsägelsen känns trygg. För den som gillar ironi på museinivå finns popkulturens posters, där skämtet ofta bygger på något vi alla redan känner igen. Kom ihåg att forskningen säger att förkunskap är humorns förutsättning, så välj ett motiv vars referens du och dina gäster delar.
Vad forskningen inte vet – och varför det är en bra sak
Det finns hål i kunskapen som är värda att nämna. Ingen av studierna ovan undersöker hur länge ett bildskämt förblir roligt, eller vad som händer när vi ser samma bild varje morgon i ett år. Bonaiutos modell är teoretisk, EEG-studien använde karikatyrer av kända personer under laboratorieförhållanden, och Welding skriver som konstnär och forskare snarare än som mätare. Vi kan alltså inte påstå att en humoristisk poster blir mindre rolig med tiden. Vi kan bara notera att modellernas logik, där humorn kräver att motsägelsen känns ny, talar för att bilder med flera lager håller längre än bilder med en enda poäng.
Det är en sympatisk sorts osäkerhet. Humor är en av få känslor som konsten kan framkalla utan att behöva vara allvarlig, och forskningen har bara börjat mäta den. Under tiden kan du göra ditt eget experiment: häng upp bilden, och lägg märke till om den fortfarande får dig att le efter tre månader. Det är ett test ingen EEG-mätning kan göra åt dig.
Vanliga frågor om humor i konst och posters
Vill du ge väggen en bild som får gäster att le innan de har tagit av sig skorna? Börja i kollektionen med humoristiska posters, välj ett motiv med mjuka former och varma färger, och komplettera med en smal ram som låter skämtet göra jobbet. Hänger den kvar och fortfarande ger dig ett leende efter ett halvår, då har du hittat rätt.
Källor: Bonaiuto (2006) i Empirical Studies of the Arts, EEG-studien om humorteckningar (2017) och Welding (2024) i Societies.